Dessutom var Møller Nielsen, enligt många, alldeles för defensiv och resultatinriktad. Visst tog hans Finland sina första triumfer, men de var klassiska defensiva bedrifter med ryggen mot väggen.
I returmatchen på hemmaplan mot turkarna föll man med 2-4 trots en tidig 2-0-ledning, och så förblev EM 2000 en vacker dröm. Det blev inget slutspel för Møller Nielsen, lika litet som för någon tidigare förbundskapten, men ingen kan förneka att fotbollen med honom fick en status och en uppmärksamhet den aldrig tidigare fått. Som kungamakaren Pertti Alaja formulerar saken:
– Med honom kom publiken.
Med publiken kom förväntningarna. Förväntningar som har blivit så stora att besvikelsen efter förlusten mot Wales blev enorm. dominerar matcher, men kan Finland göra mål? Olyckskorparna kraxar om att detta var EM-kvalet som tog slut innan det ens hann börja.
Men Antti Sumiala är på gott humör. Faxet från Finländska Bollförbundet har precis anlänt till IFK Norrköpings kansli. Sumiala, höstens succéman i Allsvenskan, är tillbaka i det finländska landslaget för att råda bot på deras målkris. Detta är precis vad han hoppades på när han lämnade turkiska proffsligan för ett allsvenskt bottenlag. Globetrottern Sumiala – som spelat för sju proffsklubbar i Danmark, Holland, Belgien och Turkiet sedan han som 16-åring tog steget ut som ungdomsproffs i Anderlecht – har varit borta från landslaget i drygt två år och har lämnat ett rykte efter sig som en briljant, oberäknelig och ganska tålamodsprövande spelare. För fem år sedan var han ordinarie: målskytt i den där olycksaliga matchen mot Ungern, som fortfarande är hans livs svartaste fotbollsminne.
– Det tog ett eller två år att komma över, säger han.
Det kan inte ha hjälpt att han försvann ur landslaget. Muurinen föredrog Forssell, och i Yozgat i centrala Anatolien hamnade Sumiala långt från den finländska horisonten. Där fanns också den lilla avigsidan att klubben inte betalade ut hans lön. Dessutom ligger Yozgat i Turkiets mest muslimskt fundamentalistiska delar och har en enda bar, där – berättar Sumiala med oförställd förfäran – kvinnor och män inte fick sitta vid samma bord.
Det verkar inte vara den minsta anledningen till att Sumiala fick nog. I bilen spelar han speed metal på öronbedövande volym. På den mindre lyhörda frågan om han har familjen med sig i Norrköping svarar han att han bor med sin mamma. Sedan lutar han sig åt sidan och boxar mig på benet. »Jag skämtar!« Vi kommer in på det faktum att svenska landslagsspelare i regel har familj och barn, medan deras finländska motsvarigheter brukar vara glada ungkarlar. Sumiala har lagt märke till detta.
– Jag känner pojkarna i det finländska landslaget så jag är inte förvånad direkt. Det är utåtriktade killar som gillar att ha kul. Det är inget fel på att ha familj, men just nu slipper jag gärna.
Vilken är annars den största skillnaden mellan svensk och finländsk fotboll?
– Svenska lag är mer organiserade. De är bättre taktiskt. Men när det fungerar för oss är vi mer individualistiska. När vi har tagit våra stora segrar de senaste åren är det tack vare individuella grejer.
Jag får en liten pratstund med Antti Muurinen före kvalmatcherna mot Azerbajdzjan och Jugoslavien. Min finska är obefintlig och hans engelska inte mycket bättre.
– I like… attacking football, säger han, när jag frågar om hans taktik. I do not like… defensive football. Han knyter händerna och gör en sammanbiten grimas för att visa hur han menar.
Det är lätt att tycka om honom: han har vänliga ögon och ett hjärtligt handslag och han anstränger sig verkligen för att göra sig förstådd.
– I like… positive…
Den kritik som riktas mot Muurinens landslag är med svenska mått mätt hovsam. Det finns helt enkelt inga alternativ till de befintliga spelarna och egentligen inget uttalat alternativ till förbundskaptenen heller. Antti Muurinen är, hur man än vänder och vrider på saken, den ende finländske klubbtränare som har skördat framgångar internationellt, och den ende finländske förbundskapten som har plusstatistik i protokollet.
Ändå muttras det bland sportjournalisterna. En gammal påstådd schism grävs upp. Det är sportveckotidningen Urheilulehti som dagen före matchen mot Wales publicerat uppgifter om att en anonym spelare ska ha kallat förbundskaptenen för »pellejöns«. Bollförbundets ordförande Pekka Hämäläinen går till motangrepp i oförblommerade, fast finländskt sirliga ordalag:
– Jag förundrar mig över motivet med nyheten och tidpunkten är mycket dåligt vald.
Många journalister håller med honom. Chefredaktören på Urheilulehti har rykte om sig som en publicitetssökare. Andra muttrar om de goda gamla finländska myndighetstraditionerna från tsarens tid: den Gud har gett ett ämbete har han också gett förstånd att sköta det. Det viskas om att Litmanen och Hyypiä redan för ett år sen försökte ersätta Muurinen med deras gamle tränare Harri Kampman.
Detta är en intrig som bygger på en tänkt klyfta mellan de unga kosmopoliterna i finländska landslaget, Finlands första generation proffsspelare, och deras förbundskapten, den före detta arbetsledaren på elverket i Gårdsbacka i östra Helsingfors.
– Man ser det om man tittar på blickar och läser mellan rader, säger en journalist. Man hör hur spelare ibland får rätta Muurinen på presskonferenser när det gäller namn på motståndare och statistiska uppgifter. Man får för sig att de tycker att han kommer från den finska skogen och vet mindre om Arsenal än om kantareller.
Säkerligen finns ett verkligt dilemma i botten: den lilla nationen som vill hävda sig i de internationella salongerna, och samtidigt förbli det enkla allmogeland det alltid har varit.
Frågan ställs rakt ut på presskonferensen:
– Nå, hur är nu förhållandet mellan kapten och cheftränare?
Muurinen svarar inte, utan sneglar på sin lagkapten. Då harklar sig Jari Litmanen och förklarar att det, såvitt han vet, inte finns någon spelare som har problem med sin tränare. Muurinen nickar lättat.
– Nej, inte var det någon kritik man hade hört förr, mumlar han.
Sedan passar han på att rikta en maning till sina landsmän.
– Svik oss inte, det är nu vi behöver er!
Själv förnyar han den dyra och heliga ed som han svor vid sitt tillträde, om att låta det finländska landslaget spela djärvt och offensivt.
– Vi fortsätter tills vi har lärt oss det!
Jonatan Johansson har två bröder som heter Kasper och Jesper. Själv kallas han Tintin. Men det är inte mycket av rövare eller äventyrare över honom: han är en lågmäld, sympatisk ung man med bruna ögon, krulligt hår och ett lugnt och välformulerat sätt att uttrycka sig. På landslagets samling före matchen mot Azerbajdzjan gör han ett städat, lite eftertänksamt intryck bredvid den pojkaktigt charmige Riihilahti och den glade hårdrockaren Sumiala. Han är uppvuxen i den svensktalande skärgården utanför Åbo, lagkamrat med Mathias Svensson i Charlton och har gjort en karriär som är typisk för de finländska landslagsspelarna: det vill säga att han knappt har spelat alls i den egna ligan.
Efter att ha debuterat sent i TPS Åbo hamnade han efter en och halv säsong i Flora Tallinn i Estland. Att han därifrån kom till Glasgow Rangers – där hans tid var kort och föga framgångsrik – var helt landslagets förtjänst.
– Ingen av oss hade blivit proffs utan landslaget. Ingen utlänning kommer för att titta på den finländska ligan.
Den bristande stjärnglansen avspeglas i publiksiffrorna. Den finländska fotbollsboomen handlar helt och hållet om landslaget: klubbfotbollen anses allmänt som en katastrof. Publiksnittet i FM-ligan har de senaste åren legat stadigt runt 2 000 åskådare. Årets seriesegrare och bästa publiklag, HJK Helsingfors, har ett snitt på 2 868, vilket är lägre än vad Öster hade i Superettan.
Talangerna lockas utomlands i unga år och de finländska toppklubbarna får allt svårare att hävda sig internationellt. I år sparkades HJK Helsingfors ut ur Uefacupen av vitryska Gomel. Regerande mästarna Tampere United fick bita i gräset mot Pyunik från Armenien. Svensk klubbfotboll framstår som glamourös och omsusad i jämförelse.
– Jag är förbluffad över hur mycket det skrivs om Allsvenskan, säger Antti Sumiala. De finländska klubbarna betalar nog trots allt priset för landets korta fotbollstradition. Det finns de som hoppas på en förbättring när den nuvarande spelargenerationen flyttar hem igen, men frågan är om spelarna är intresserade.
Riihilahti är: han har starka band till HJK Helsingfors och vill gärna komma hem och hjälpa till när proffskarriären är slut. Jonatan Johansson har andra planer:
– Jag drömmer om att spela i Hammarby någon gång. Jag var och såg derbyt mot Djurgården i måndags och sådan stämning kan vi bara drömma om.
Är det vanligt att finländare har ett svenskt favoritlag?
– Han är ju inte finsk! ropar Riihilahti.
Dagen före EM-kvalet mot Azerbajdzjan letar de finländska fotbollsjournalisterna goda omen i kranskommunen Vanda norr om Helsingfors. U21-landslaget spelar sin match mot Azerbajdzjans ungdomar och har till att börja med lika svårt att hitta målet som sina äldre kollegor. Då kliver mittbacken Mathias Lindström upp och nickar in en hörna.
Ingen blir så glad som Janne Stahre. Stahre är individuell tränare och personlig coach åt flera elitspelare. Han befinner sig på Pohjola stadion för att Mathias Lindström är en av hans adepter.
– Det är speciellt, för två veckor sedan skickade han en video till mig som han bad mig titta på. Han sa att han hade varit så »jävla dålig« i den matchen och att det var vissa bitar han kände att vi måste jobba med. Det har jag aldrig varit med om någonsin, med någon spelare, och jag har ändå hållit på med den här verksamheten sedan 1989.
– Jag frågade honom, »hur fan kan du göra något sådant?«, inflikar Lindströms far, som står bredvid. Men han sa att han kände att han måste ta nästa steg, att han hade fått så mycket beröm redan.
– Det är mycket ovanligt, förklarar Stahre. Men jag tycker att det är typiskt för de unga finländska spelare jag tränar. De är väldigt professionella, väldigt målmedvetna, väldigt bra på att ta instruktioner.
Sedan grips Stahre av entusiasm över en annan av planens spelare, 21-årige mittfältaren Mika Väyrynen, som nyligen anslutit sig till den nordiska kolonin i Heerenveen. Inför ögonen på oss faller nu Väyrynen ner mot eget straffområde, hämtar upp en boll och slår en perfekt 40-meterspassning ut till Antti Okkonen på högerkanten.
– Titta på honom!, utropar Stahre. Titta hur han dominerar, titta på kroppsspråket, se hur högt han ligger på foten! Han är redo för
A-landslaget när som helst. Han är en klassisk nummer 10, en sån som Litmanen är i A-landslaget. Just det där tycker jag är lite typiskt för finländsk fotboll, att man ger en spelare en tydlig roll, att man låter honom agera playmaker. Det påminner mig lite om när jag var nere i Anderlecht och såg hur de använde Pär Zetterberg: de lät honom bestämma på plan. Man gav honom de styrmedlen, man lät honom ta alla fasta situationer. Man bejakade de anspråken. Då får man fram en spelartyp som kanske kräver uppbackning av ett par balansspelare, men som verkligen kan styra spelet. I Sverige handlar det mer om att alla ska göra allt, trots att alla har olika spetsegenskaper.
Finländarna får en ny hörna, som nickas ut ur straffområdet, men hamnar ute vid hörnflaggan på nytt. På det andra inlägget nickar Lindström in sitt andra mål. Stahre fortsätter att lägga ut texten.
– Se där, det där är också typiskt. Att de ligger kvar med så mycket folk i boxen, att inte mittbackarna springer tillbaka direkt. De har ett större mod än jag ofta upplever att svenskar har att ligga kvar offensivt, att våga leta öppningar. Det känns att de jobbar mer med anfallsspel, att de tränar mer på det helt enkelt. Å andra sidan jobbar de alldeles för lite med försvarsspel. I Sverige tränar vi nästan bara det defensiva positionsspelet, det offensiva förväntas man lösa med improvisationer. Men titta här, de fyller på med mycket folk, det gäller att hålla positionerna, men inte platserna. Totalfotboll, helt enkelt, väldigt holländskt influerat. Där ser du Litmanens inflytande.
Stahre tror att finländarna kan ha vissa fördelar av landets storlek.
– Jag märker på de unga landslagsspelare jag jobbar med att de känner sig trygga, att de vågar misslyckas. En del svenska yngre spelare kan ibland vara mer rädda för att inte bli uttagna i nästa landskamp, i stället för att ha en trygghet och våga prestera på sikt. I svenska ungdomslandslag är konkurrensen mycket större och risken mycket större att försvinna ut genom en fallucka. Det gör också att finländarna har lättare för att träna in anfallssituationer.
Finländarna vinner med 3-0. Efteråt syns en vaktmästare kliva omkring på den tomma planen, med de fyra hörnflaggorna under armen och sin lilla dotter i sällskap. Då hörs dova sirener i tystnaden. I köpcentrat Myyrmanni 500 meter därifrån har en 19-årig kemiststudent sprängt en bomb och tagit sex människor med sig i döden.
Det är en händelse som någon av Antti Sumialas speedmetalfavoriter kunde ha skrivit en låt om. Men han är, förståeligt nog, lika uppskakad som de flesta av sina landsmän när det är dags för match nästa dag. Dessutom är han, efter två års frånvaro, en smula tagen på sängen av uppståndelsen kring landslaget.
– Det var trevligt i början av veckan. Men nu på slutet har det blivit lite för mycket. Alla väntar sig att jag ska komma in och göra mål.
Sumialas uppgift försvåras av att han i princip hela matchen får spela med en azerisk back hängande om halsen. Ändå tar han emot en boll vid straffområdeslinjen i den 13:e minuten och spelar den tillbaka till Litmanen, som med en av sina patenterade genomskärare frispelar Mika Nurmela. Nurmela, som på 33 landskamper aldrig gjort mål för Finland, besparas nu all prestationsångest genom att en azerisk mittback glidtacklar bollen från honom, och sätter den perfekt vid bortre stolpen.
I andra halvlek uppfyller de finländska mittbackarna Tihinen och Hyypiä profetian från gårdagskvällen genom att nicka in varsitt inlägg. Sumiala muttrar efteråt om att det var mer brottning än fotboll. Men spelarna visar ändå så mycket segerglädje ett landslag i sorgband kan tillåta sig.
Den slutgiltiga prövningen kommer på onsdagen. Då ska det avgöras om det finländska hoppet ska överleva hösten, om förlusten mot Wales ska gå att reparera. Senast finländarna spelade match borta mot Jugoslavien blev det stryk med 9-1. Det var i och för sig på den gamla svåra tiden, VM-kval år 1968, men jugoslaverna är precis den sortens tekniska lag finländarna av hävd haft svårast för. Presskårens olyckskorpar har sin uppfattning klar:
– Det kommer att bli minst 0-3 och en jävla massa bakåtspringande.
Men Riihilahti och Johansson vägrar att ge upp hoppet:
– Jugoslavien är ett sånt lag som passar oss bra. Får vi bara första målet så vinner vi.
Och sedan U21-ungdomarna krigat till sig 3-3 i sin match avger Mathias Lindström, som återigen har varit framträdande, ett lakoniskt omdöme om den jugoslaviske stjärnan Danko Lazovic:
– På två ben löper han också.
När det finländska landslaget löper ut på Röda Stjärnan-stadion blir det inte någon välorganiserad försvarsoperation, som Sverige utförde mot Argentina i VM. Finländarna varken kan eller vill spela på det viset. Istället anfaller de: det får bära eller brista. Och så nära det är att de bär! De forecheckar, de bryter högt, de stormar in i straffområdet för att möta Joonas Kolkkas inlägg. Tre gånger är Hyypiä nära att nicka in dem. Tre gånger är Jari Litmanen fri. En gång överarbetar han avslutningen, en annan får han se Dragan Jevric fantomrädda. Det är, säger Antti Muurinen efteråt, den bästa halvlek har Finland gjort under hans tid som förbundskapten.
Men vid det här laget kan man refrängen. Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!
När Finland inte gör första målet gör jugoslaverna det istället. Ett långskott från Mihajlovic ändrar riktning på Riihilahti och ställer Kovacevic fri med Niemi. Därifrån är allting uppförsbacke och heroisk resignation. När inbytte Juha Reini drar på sig utvisning och straff fullbordar det bara något som redan blivit oundvikligt. Mihajlovic slår in straffen och så är det färdigt.
Finländarna går av plan i vetskap om att de har gjort något som för tio år sedan hade varit otänkbart. De har åkt till Belgrad och pressat Jugoslavien – men de har ändå inte nått ända fram.
– Vi skulle ha vunnit, säger en besviken Antti Sumiala. Vi hade ingen respekt för dem. Vi hade bestämt oss för att spela vårt eget spel och vi hade matchen. Men vi kan inte göra mål.
Efter matchen körs det finländska landslaget i buss med poliseskort genom Belgrad. På flygplatsen får inga plan lyfta efter 23.00.
– Vi går framåt, fast med små steg, säger Antti Muurinen och ser rödlljusen flacka över folktomma gator.
– Men vad gäller kvalifikationen är inte allt förlorat ännu. Vi måste tro på att segrarna kommer.
Det är knappast den sista prövningen för honom och hans landslag. Men en dag kommer ett plan att lyfta med Bonden Paavo ombord.
Text: Jesper Högström
UR OFFSIDE 4/2002
http://www.fotbollskanalen.se/landslag/klassiker-ur-offside-finlands-sak-ar-svar/
