"Förväntningar kan man bli helt galen av"Kasper Hämäläinen, 24, för högerhanden upp och ner genom luften.
- Så här har min karriär varit, säger han.
Botten bestod i att ha så dåligt självförtroende att fotbollen blev till ångest.
Toppen bestod i att gå ut på planen med en känsla av att kunna klara vad som helst.
I dag är Kasper närmare toppen och nu är målet att sluta pendla.
Två saker slog mig under Kasper Hämäläinens första säsong i Djurgården. Det första var att mittfältaren så snabbt hittade sin plats i laget, det andra var att han var så snäll.
På sin milda finlandssvenska stod han efter varje match - förlorad, kryssad eller vunnen - och svarade artigt på frågorna. Med total kontroll över sina känslor, som om han kom direkt från ett besök på biblioteket och inte från en batalj på planen.
Samma lugna intryck ger Kasper Hämäläinen nu, när han sitter bredvid mig på ett fik i Stockholm och säger:
- Nuuskamuikkunen.
Det är Snusmumrikens finska namn.
- Följer man Mumindalen i Sverige också? frågar Kasper.
Det är svårt att tänka sig att denna 24-åring en gång har varit en vilde. Men enligt Kasper själv fanns det en tid då han inte var särskilt vänlig. Åtminstone inte på fotbollsplanen.
- När jag var yngre var jag lite av en buse. Jag for runt och jagade motståndare och delade ut många fula tacklingar. Helt annorlunda mot hur jag är i dag. Nu blir jag nästan aldrig arg.
Ibland efter matcherna märks det knappt på dig om ni har vunnit eller förlorat.
- Åjo, nog tror jag att det gör det. Fast jag visar det kanske inte så mycket utåt. Sanningen är att jag har väldigt svårt att släppa en dålig insats. Jag är mycket självkritisk, hittar hela tiden saker jag inte är nöjd med. Ofta när jag fick beröm för mitt spel förra året höll jag inte med själv. Ibland kan jag nog vara väl hård mot mig själv.
Som helhet måste du ändå ha varit nöjd med 2010?
- En hel del var bra. Jag hade mycket boll och hade ett stort inflytande över spelet, precis som jag vill ha det. Samtidigt var det för många matcher som inte var bra. Det blev för ojämnt.
Det låter som att du nu samtidigt beskriver Djurgårdens säsong.
- Ja, det var lite samma sak. I vissa matcher hade vi ett jättebra passningsspel, i andra hade vi ingenting. Lägstanivån var katstrofal. Efter matcher som mot Mjällby (förlust 0-3) och Trelleborg (förlust 1-3) kunde jag tänka: hur fan är det möjligt alltså? Hur kan vi spela så bra i en match och så dåligt i nästa? Jag blev inte klok på det där. Och detta blir vår stora utmaning i år, att hitta en stabilitet.
Kasper Hämäläinen föddes i Åbo 1986. Idrott hade alltid varit viktig för familjen; pappa Heikki var framstående friidrottare och gjorde flera Finnkamper i grenen 400 meter. Kasper höll också på med friidrott men blev lite skrämd av att höra Heikkis historier om träningspass i uppförsbacke som slutade med en spya.
Hockey och fotboll var viktigare. Han var en stor talang i båda sporterna men såg en större framtid inom fotbollen och gjorde sitt val i tonåren. Kasper var snabb, kreativ och sågs som TPS Åbos största löfte. Som 17-åring hade han redan tagit en fast plats i A-laget.
- Sen bröt jag benet, säger Kasper.
Benbrottet var komplicerat och följdes av knäproblem. Totalt höll skadorna honom borta från fotbollen i två år. Men redan innan det långa uppehållet hade Kasper blivit omskriven i Finland och när han äntligen var skadefri igen skruvades förväntningarna upp.
Själv mådde han inte alls bra.
- Det var hemskt. Jag hade noll självförtroende. Ingen kondis. För första gången kände jag att jag inte ville spela fotboll. Folk väntade sig mycket av mig men själv kände jag bara ångest. Och då blev det inte så många matcher.
Funderade du på att lägga av?
- Det var nog ganska nära faktiskt. Men i dag kan jag se att jag blev starkare av att gå igenom en sådan process.
Hur tog du dig igenom den?
- Vi fick Mika-Matti Paatelainen som tränare. Han fick mig först i gott fysiskt skick. Sen uppmuntrade han mig att vara mer självisk. Han sa till mig att köra mer själv med bollen och fortsätta göra det även om jag misslyckades. Det var jätteviktigt för mig att få det förtroendet. Det var brytpunkten.
Men det fanns en brytpunkt till. Kasper Hämäläinen hade länge setts som en kantspelare, samtidigt som han själv lite avundsjukt sneglat mot mitten. Under U21-EM i Sverige 2009 fick han chansen att spela centralt och när han efter turneringen återvände till TPS tog han ett snack med tränaren.
- Jag frågade om jag fick spela i mitten och fick testa. Efter det spelade jag i mitten under resten av säsongen, och fan vad jag njöt av fotboll då! Jag hittade glädjen igen. När jag gick ut till en match kände jag att jag skulle dominera. Det var en helt ny känsla för mig.
Samma önskemål hade Kasper när han kom till Djurgården.
- Jag vill aldrig ut på en kant igen. Där går det för lång tid mellan bollkontakterna och jag är en spelare som behöver ha en stor delaktighet i spelet. Det är då jag brinner. Och då kommer självförtroendet.
Alla spelare behöver självförtroende. Har du behövt det extra mycket?
- Ja, jag tror det. Det var många som hade förväntningar på mig i Finland och det kan man bli helt galen av. Men i dag har jag inga problem med kraven.
Djurgården fick jobba i lugn och ro förra året. Är kraven högre i år?
- Det har jag redan märkt, och jag förstår det. Vi har sagt topp-6 som målsättning och det tycker jag är rimligt. Vi behöver bara bli lite mer effektiva i vårt spel.
http://fotboll.expressen.se/allsvenskan/1.2381873/forvantningar-kan-man-bli-helt-galen-av Kasper on yksi fiksuimpia pelaajia ja tämä näkyy myös hänen saadessa suomalaispelaajista eniten TV-esiintymisiä. Nuuskamuikkunen hyvä nosto ja Mini Svanbäck puhetyylinsä ansiosta oli Helsingborgin muumipappa.
